måndag 20 november 2017

Kraften av Siri Pettersen

Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2016 (2015)
Antal sidor: 529

Baksidetext: Alla i Ginnungad visste vem hon var, eftersom hon till synes var själva symbolen för allt de hatade. Hon var Dreyris stora hopp. Beviset på att de alltid skulle styra enväldigt.
Dreysil, det första landet, är en kall värld där svaghet föraktas. Det är också en del av Hirkasarv, hennes fars hemland, dit hon har återvänt för att rädda Ymslanden och Rime. Men de likföddas törst efter Kraften är enorm och Hirka inser att krigen som hon vill stoppa är oundvikliga.

Kraften är tredje och avslutande delen i serien Korpringarna, en storslagen fantasyberättelse om makt, hat, högmod - och brinnande kärlek.



Mina kommentarer:
Ah, det känns då skönt att ha fått avsluta en serie, och just den här tycker jag känns häftig för jag tycker det är en spännande idé och allt runtomkring. Kanske väntade jag lite för länge sedan bok nummer två för det tog ett tag innan jag kom på vad som hade hänt. Men det gick bra för det finns alltid ett driv framåt i dessa böcker. Kan kanske kan tycka att det känns lite väl som att det alltid är "andan i halsen" på något vis, det kanske är språket som känns av.

Annars är det i stort sett samma anda som i de tidigare böckerna, Odinsbarn och Röta. Det är spännande och häftigt på något vis, upptrappningen oundviklig och så finns det starka band som nu ställs på sin spets. Hirka är minsann en stark karaktär, gillar hennes position i allting och vad hon kämpar för (och som jag nämnde vid förra boken så är författarens tillsägelse alltid så fint och sånt gör alltid det lilla extra). Men som jag nämnde kan det vara svårt att hänga med i böckerna, varför vet jag inte. Något bidragande är i varje fall att låta det gå för lång tid till nästa bok när man väl bekantat sig med världen, situationen och språket.

Jag ska inte säga något om slutet mer än att det var episkt och gör en inte alls besviken för en sådan här trilogi, det är en så annorlunda och spännande värld och historien är väl värd att dyka ner i. Även om jag inte tillhör den största fanskaran så är jag glad att jag läst dessa böcker om Korpringarna.

fredag 17 november 2017

Ord efter ord efter ord


Åh förlåt att jag är lite borta från bokbloggsvärlden nuförtiden. Men det är ju november och jag är helt inne i nanowrimo och att bara skriva på. Nu är det bara ett par veckor kvar, och jag måste bara få fokusera på att klara det här, att skriva alla orden för jag är alltför envis och tävlingslysten för att inte göra det...

Jag försöker läsa lite mellan varven men det går ganska segt och dessutom är det så många olika böcker som jag håller på att läsa. Men det är ett uppskattat avbrott, och det är bra böcker dessutom!

Det gick ju lite som det gick med skrivandet i början på hösten och så blev det att jag hoppade på det här smågalna skrivprojektet, helt utan att ha planerat någonting att skriva och det har varit nytt för mig. Men jag har lärt mig massor och framförallt är det skönt att få prova på att skriva lite olika saker och bara träna och få skrivvana, till skillnad från att nöta på med en och samma historia. Eftersom jag alltid blir så frustrerad och tyngd av att jag inte kan skriva så som jag vill så tror jag det är bra att jag gör såhär, skriver på om annat och så får jag återkomma eller vad jag nu gör med alla idéer senare, bara att jag skriver.

Jag törs inte säga det men det känns så kul och som att jag tar mig framåt eftersom jag vågar lite mer nu med skrivandet. Och den tiden måste komma den också, för jag vill ju det. Men hur som helst! Böckerna lämnar mig inte, jag läser på lite mellan allt skrivande och alla funderingar och så blir det en läsperiod sen när november är över. Ska komma ikapp och läsa era bloggar då också! Ha en fin helg! :)

onsdag 8 november 2017

Sagan om Lord John Grey av Diana Gabaldon


Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: 2017 (2003, 2007, 2011)
Rec.ex: Från förlaget, tusen tack!!

Ett delikat uppdrag
Antal sidor: 316
Baksidetext: Plikt och ära
London 1757. Sjuårskriget och kampen mellan England och Frankrike om herraväldet i kolonierna har just inletts. Lord John Grey, ansedd adelsman och hög officer i Konungens armé, har fått ett dilemma på halsen. Den tilltänkte gemålen till hans dygdiga sextonåriga kusin tros ha drabbats av franska smittan och lord John måste med stor diskretion ta reda på om detta är sant.
   Men han avbryts av akuta tjänsteplikter. En officerskollega har blivit mördad och lord John får uppdraget att utreda omständigheterna. Viktiga, topphemliga militära dokument har stulits vid en arméförläggning och den döde officeren tros vara den skyldige. I jakten på mördaren och i efterforskningarna om den lastbare fästmannen får läsaren följa lord John på en oförglömlig resa i Londons historiska miljöer, från East Ends eländiga fattigkvarter med bordeller och stinkande rännstenar till Mayfair och överklassens eleganta salonger.

Svärdets brödraskap
Antal sidor: 441
Baksidetext: En förödande sanning
Året är 1758 och sjuårskriget är i full gång. Officeren lord John Grey är en dödlig familjehemlighet på spåren. Hans far, hertigen av Pardloe, sköt sig några dagar innan han skulle ha ställts inför rätta anklagad för förräderi och beblandning med jakobiter. Nu, sjutton år senare, är familjenamnet rentvått och dess ära återupprättad, men ett förestående bröllop blåser nytt liv i skandalen.
   Lord Johns bror Hal befaller sin bror att inte ägna saken någon uppmärksamhet. I sin frustration vänder sig lord John därför till en man som har varit såväl hans fånge som hans biktfader: den skotske jakobiten James Fraser.
   Men kriget, en förbjuden kärlekshistoria och Jamie Frasers egna hemligheter försvårar lord Johns sökande efter sanningen. När Fraser slutligen ger honom den saknade biten i ett förbluffande pussel måste lord John bestämma sig för om familjens ära är värd priset av hans eget liv.

Fången från Skottland
Antal sidor: 447
Baksidetext: En förbjuden passion
Helwater, England 1760. Det skotska upproret har slagits ner och rebellen Jamie Fraser lever ett stillsamt liv som frigiven krigsfånge. Om nätterna hemsöker minnen av den förlorade hustrun Claire och deras gemensamma barn hans drömmar.
   I London tar adelsmannen och officeren lord John Grey emot ett paket. Det innehåller dokument som pekar mot en stor konspiration och överhängande fara. Men vissa av texterna är skrivna på det sällsynta tungomålet ersiska, som lord John inte kan tyda. Och han känner endast en som kan det: Jamie Fraser.
   Snart befinner sig lord John och Jamie Fraser på en resa mot Irland, ett land vars slott och mossar ruvar på hemska hemligheter. Ofrivilligt förenade jobbar de mot samma mål, och påminns om de känslor som en gång band dem samman.

Mina kommentarer om dessa böcker:
Jag har knappt hört talas om Diana Gabaldon tidigare, eller hennes tv-serie Outlandet, men när jag fick frågan om att läsa den här serien om John Grey med boken Fången från Skottland så tackade jag efter lite tvekan ja. Det som var bekymmersamt var det här med att jag skulle behöva läsa utanför serieordningen och det brukar jag inte göra. Men det lät så pass spännande att jag ville testa ändå.

Så när jag börjar läsa faller jag genast för det, jag älskade språket! Det var så livfullt, roligt och så lätt att bara vilja hänga med och se vad som händer. Så jag läste vidare men så växte en känsla av att jag har missat en massa, vilket jag förmodligen har men så fick jag ändå chansen att läsa böckerna i ordningen med den här serien och det är jag väldigt tacksam för.

Ett delikat uppdrag var dock lite knepig tycker jag. Kanske beror det mest på att handlingen i just den boken hade en märklig scen. Däremot gillade jag att följa Grey och hans väg för att ta sig an de uppgifter som han får, det fanns ett driv och som de andra böckerna byggs det upp en mystik som uppskattas.

Med Svärdets brödraskap så kom jag en bit in i boken att tycka mycket om den, framförallt när jag lärde känna Grey mer. Det här med att han är gay i den där tiden gör det onekligen spännande och annorlunda, men jag gillar verkligen hur karaktärerna speglas fram på det här lättsamma sättet som får mig att läsa vidare. Mot slutet var det riktigt spännande.

Så till Fången från Skottland som jag tyckte allra mest om. Där kom John Greys mjuka sida fram ännu mer och det tyckte jag var så fint att läsa. Det var också intressant när han samspelar med Jamie, han som då är en mer huvudperson i de andra böckerna som jag bara måste läsa nu. Jag hade dessutom kommit att fastna mer för karaktärerna att det var så njutningsfullt att läsa, jag gillar Gabaldons sätt att berätta mycket. Det här är äventyrliga böcker som engagerar och som dessutom bygger på intressant historia.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag gillar dem mycket, framför allt språket, spänningen och det här historiska samt den humor som smyger sig in, det är inlevelsefullt och jag kommer nu att läsa Gabaldons huvudserie med Jamie och Claire, det ska bli intressant.

tisdag 7 november 2017

Ibland mår jag inte så bra av Therese Lindgren

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 139

Baksidetext: Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över, säger Therése Lindgren, Sveriges största kvinnliga youtuber. Hon blev Årets Youtuber både 2016 och 2015 och hennes hyllade videor består av allt från glada skönhetstips till tårfylld ensamhet. I den här boken fördjupar hon sig mer i sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra. Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp att få? Hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt?

På ett ärligt, personligt och ofta humoristiskt och lättsamt sätt tar sig Therése Lindgren an ett svårt ämne från många vinklar. Hon vill berätta om sin egen psykiska ohälsa och få andra att förstå att det här är vanligt och drabbar de flesta människor någon gång i livet. Therése varvar sina egna berättelser och erfarenheter med fakta. Hon delar även med sig av tips som hur du andas dig ur en panikattack, hur du kan prata om ditt tillstånd med vänner och familj eller något så grundläggande som hur du tar dig upp ur sängen på morgonen. Ibland är det såklart viktigt att man söker professionell hjälp och andra gånger kan man faktiskt må bättre av att "acceptera läget".

Mina kommentarer:
Det var när jag genom bokbloggarna såg Therese bok förra året som jag upptäckte henne och sedan dess har jag sett en väldans massa klipp av henne på youtube, tycker hon är fantastisk.

Det var också lätt att känna igen henne i boken, det är lika ambitiöst, engagerande och personligt som hennes videor. Jag tyckte det var jättebra, bra skrivet och om det ens är något som jag ska påpeka så var det när hon började berätta om sina djur som kanske det fick lite för mycket plats, om jag nu ska jämföra med det runtomkring, bara en liten tanke. Men sedan är det här med djuren bara en bra sak, att umgås med dem som är så närvarande och söta får oss bara att må gott, så vi kan få något annat och någon annan att fokusera på.

Therese berättar om så många saker och det är rörande att läsa, samtidigt är det så många som går omkring och känner såhär. Nu har jag inte drabbats av panikattacker och det ska ju inte behöva jämföras i mående på det sättet men alla har vi nog någon gång haft det riktigt tufft. I hur hon resonerade vid vissa tillfällen tyckte jag var slående, att läsa någons annan berätta om det på det sättet, och det så väl. Det är lite skamligt det här och det tycker jag inte alls om. Jag är så emot det här prestationssamhället och hävandet, men på senare tid har jag fått tillbaka en mer balanserad bild, det inte lätt i varje fall, men hur som helst. Jag gillade att läsa Therese bok, även om jag inte har upplevt det på samma sätt eller nivå, så kan jag ändå känna in mig.

De här fakta-inslagen tycker jag är ett stort plus och tyckte inte att de blev för mycket eller för lite, jag gillar att läsa om sånt lika mycket som en personlig berättelse.

Det enda var väl att det tog slut lite för fort. Jag tycker det är så fint att ämnet psykisk ohälsa får komma fram så mycket mer nu och den här boken är verkligen läsvärd.

måndag 6 november 2017

Jag är inte perfekt, tyvärr av Michaela Forni

Titel: Jag är inte perfekt, tyvärr - om ångest, oro och konsten att vara snäll mot sig själv
Förlag: Lava Pocket
Utgivningsår: 2017 (2016)
Antal sidor: 249

BaksidetextJag är inte perfekt, tyvärr är en kombinerad dagbok, peppbok och självhjälpsbok. Med humor, allvar och en stor dos självironi blandar bloggaren och författaren Michaela Forni högt och lågt: berättelser, råd och actionplaner att ta till hjälp när ångesten slå till eller kraven på perfektion och lycka känns oöverstigliga.

"Tanken är att du ska kunna ha den här boken i din väska eller på ditt sängbord för att ta upp och bläddra i närhelst du behöver. Min dröm är att du ska kunna finna styrka i mina ord och det jag har att dela med mig av. Kanske kan min ångest hjälpa dig att minska din. Jag har fyllt boken med små historier ur mitt eget liv. Saker som jag har upplevt och situationer som har förändrat mig. Jag har också samlat mina bästa, om än i vissa fall enkla, verktyg. För ett par år sedan sprang jag in i något som liknade en vägg och efter det bestämde jag mig. Jag ville leva ett liv där jag kände mig stark, värdefull och lycklig, inte liten rädd och svag."

Mina kommentarer:
Det var lite av en slump att jag trillade över den här boken, det var på second hand och eftersom jag inväntade att få läsa Therese Lindgrens bok så kände jag varför inte, jag vill läsa sånna här böcker.

Men, hmm, nu var det ett tag sedan jag läste den här så mer detaljerat vad jag tyckte har suddats ut lite, men jag minns det som att den var okej, inte mer. Den var trevlig att läsa och få lite igenkänning på vissa håll. Men det som jag framförallt kände var att jag är så långt ifrån henne på vissa plan, när hon tog upp exempel så kunde jag inte pricka för någon och då känns det bara lite märkligt. När det också tas upp att hon pratar med psykologer och har en pojkvän som är världsbästa stödet blir jag lite tyng och känner en viss mån av orättvisa, går folk till psykologer eller, eller något annat, och sen är det förmodligen mig det är fel på som i stort sett aldrig pratar om mitt mående på det sättet. Och jag vet inte, men titeln tycker jag inte känns helt rätt. Ingen är väl perfekt, men på något sätt tycker jag hon ser och verkar ha det toppen.

Boken är väldigt lättläst och åtminstone den jag läste, pocket, hade så stor text att sidorna bara flög. Det var som sagt okej att läsa om hennes resa och lite pepp och metoder fanns det som jag kunde ta del av.

fredag 3 november 2017

Författarintervju - Håkan Tendell

Jag har fått möjlighet att ställa några frågor till Håkan Tendell, författaren bakom Göteborg noir, vilket jag tyckte var ett spännande uppdrag. Och eftersom hans stil inte riktigt är min smak så har jag i stället fokuserat på det som jag är nyfiken på, själva skrivprocessen, liksom en del funderingar kring det här med att skriva "så hemskt". Nåja, det finns mycket intressant att läsa, så här kommer det:


För de som inte vet vad Göteborg noir handlar om, hur skulle du beskriva den?
I grunden en klassisk hämnarhistoria. Huvudkaraktären Frank blir i ett svep rånad, nedsparkad och tvingas uppleva sin flickvän bli kidnappad av okända killar. Polisen står handfallen. I förtvivlan inleder Frank ett korståg mot alla kriminella som kommer i hans väg. Ovetandes om hans flickvän är mördad eller inte gör han då och då tafatta försök att spåra upp henne. Han låter sig också förföras av en av hennes väninnor, men den flickstackarn går ett hemskt öde till mötes. Parallellt löper också en historia om studenten Sara som flyttar till Göteborg för att skaffa sig ett bättre liv. Hon byter namn till Candy och börjar arbeta som strippa. Boken innehåller rätt mycket brutalt våld.

Du har tidigare skrivit och gett ut en kärleksroman, hur var det att ställa om själva skrivandet inför en bok som Göteborg noir?
Inga svårigheter alls. De flesta berättelser innehåller element av både det ena och det andra. Det handlar till stor del om vad man väljer att fokusera på. Tar man en kärlekshistoria och staplar tragiska scener på varandra blir det ett tårfyllt drama. Tar man samma kärlekspar och lyfter fram en massa tokigheter man kan skratta åt blir det en romantisk komedi. Låter man mannen smiska och hålla på blir det Fifty Shades of Grey. För varje kvinna Frank kysser dödar han i snitt femton män. Alltså blir det som kunde ha varit en kärleksroman i stället en kriminalroman.

Hur kommer det sig att du gjorde en sådan ändring av genre? Var det något särskilt som inträffade i ditt liv eller med dig själv som låg bakom?
Många års arbete med brottmål på Göteborgs tingsrätt gav mig möjlighet att skriva med gedigen inblick. Men den utlösande faktorn var nog när jag stod i en monter på bokmässan och hade totalt tre besökare. De bläddrade lite grann och gick. All affischering på stan till ingen nytta. Alla visitkort helt meningslösa. Ett tag därefter dinerade jag med en ärlig kvinna som förklarade att min kärleksroman sög för att den var skriven på kanslisvenska. Ungefär då bestämde jag mig för att jag skulle bli Sveriges hårdaste författare. Och nu är jag där.

För mig som personligen inte dras till böcker som utger sig för att vara våldsamma och råa så undrar jag hur det kommer sig att författare väljer att skriva om det från första början, eller varför just du har valt att göra det?
Det kan ju handla om att man vill variera sig i sitt konstnärliga uttryck eller att det helt enkelt är skönt att få utlopp för sin mörka sida. Suktande efter kommersiell framgång så att man kan försörja sig på sitt skrivande är inte heller någon oviktig aspekt. Och är det nånting som de flesta läsare vill ha så är det blod, Massor av blod. Strunt samma om det handlar om vampyrer, mafiosos eller världskrig. Bara folk skadas, plågas och dör.

Varför tror du folk lockas av att vilja läsa om sådant som brott, mord och andra grymheter?
Döden är den mest dramatiska händelsen i människors liv. Man vet inte om den behagar komma i morgon, om en månad eller om fem år. Man vet inte om processen blir sekundsnabb, tre minuter lång eller utdragen över flera dygn. Man vet inte om den kommer att igångsättas av sjukdom, olycka eller uppsåtligt våld. Ett vet man: Döden är i nästan samtliga fall oåterkallelig. När fyrverkeriet i ens neurala nätverk slocknat kan man inte längre aktivt påverka vare sig sin omgivning eller världen i stort. Från att vara en varelse med ett oändligt antal framtida handlingsmöjligheter förvandlas man till en färdigskriven livshistoria. Att medvetet skicka någon till dödsriket är därför ett dåd av ofantligt mått. Slagsmål, svärdfäktning, gevärsdueller och allt sånt bär alltid på risken för död eftersom även en till synes liten skada kan leda till slutet för någon. Kanske är människan i gemen intresserad av att sluka historier om våld för att dessa historier förbereder oss för den hårda verkligheten, antingen genom att vi lär oss hur vi ska undvika faror, eller, om vi ändå hamnar i dem, hur vi ska försvara oss, eller, om behövligt, hur vi med god chans till framgång kan attackera en flock rovdjur eller fiender som hindrar oss från att leva våra liv som vi vill.

Jag är nyfiken på att veta mer om din skrivprocess, hur skulle du beskriva den? Vad har du fått kämpa mest med och vad har varit enklast?
Det svåraste är att komma hem, mentalt utpumpad efter en dag på kontoret, och försöka skriva. För mig funkar det nästan aldrig. Jag får förlita mig på långhelger och semestrar. Då är jag i mitt esse. Då vrålkonsumerar jag böcker, filmer och musik tills kreativiteten sprutar ur mig. Min senaste metod går ut på att jag skriver första utkastet utan hämningar. När det är klart blir det dags att analysera manuset. Har jag flikat in en lagom dos miljöbeskrivningar? Framgår motiven till de olika karaktärernas handlingar? Har jag några sköna yttranden i dialoger som folk kanske skulle vilja citera i sina egna liv? Såna grejer. Allra sist kommer rättstavning och kommatering. Man måste låta det komma sist. Annars tappar man det viktiga tempot när man försöker transportera fantastiska scener från sitt huvud till det vita arket.

Finns det några böcker eller författare som har inspirerat dig särskilt, vilka och varför?
Dostojevskijs Brott och straff. Tolstojs Krig och fred. Kolossalt svåra att komma in i. Jag fick börja om flera gånger innan det rullade på. Persongallerierna med alla förnamn, efternamn och smeknamn gör kaos med en. Men det är värt mödan. Det är jätteskönt när man väl har kommit in ordentligt. Man bara njuter av dessa mästerverk. Det var de romanerna som hjälpte mig skapa tredimensionella karaktärer.

Vad skulle du vilja säga till de som själva vill bli författare?
Du måste vara beredd på att försaka mycket av diverse fritidsaktiviteter. Du behöver vara beredd på att folk inte förstår att du behöver vara för dig själv väldigt mycket, väldigt ofta för att kunna få ro att läsa, skriva eller lika viktigt, bara fundera. En stor del av författande sker inte med penna eller tangentbord, utan blott med tankeverksamhet där du bollar scener i ditt huvud, gör omtagningar och håller på som om du vore din hjärnas filmregissör. En del scener kommer förmodligen uppstå medan ditt skrivande pågår, men merparten kommer sannolikt av dina tidigare funderingar i ensamhetens tillvaro. Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Böcker skapar inte sig själva. Läsarna har ett konstant behov av nya böcker, men vem ska skriva alla dessa böcker som de vill plöja igenom? Du måste hjälpa till. Världen behöver dig.

Stort tack Håkan för de utförliga och intressanta svaren!

torsdag 2 november 2017

Göteborg noir av Håkan Tendell

Serie: #1
Förlag: Nomen förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 266
Rec.ex: Från författaren, tack!

Baksidetext: Håkan Tendell har med den psykologiska thrillern Göteborg noir skapat en ny stil. Tyngre, råare och mer brutal än någonsin.

Det var efter fiaskot med en kärleksroman författad på kanslisvenska som han bestämde sig för att ändra inriktning. Under helgnätter och semesterveckor i fyra års tid växte så ett manus fram, präglat av hårdkokthet, svart humor och trubbigt våld.

Göteborg noir blev klar till slut. Ett litterärt mästerverk, men ett moraliskt lågvattenmärke. En roman som gör sig lika bra i bokcirkeln som i bokbålet.

Mina kommentarer
Jag har i samband med en intervju med författaren Håkan Tendell (som publiceras i morgon) också fått läsa hans bok Göteborg noir. Men jag måste säga att när han först hörde av sig till mig så var jag tveksam, mest för att den här typen av bok inte är något som jag brukas dras till, allra helst när den utger sig för att vara "värre än värst", om det här hemska, råa och brutala. Så för att anpassa utefter mig själv så har jag i intervjun mest fokuserat på den skrivande processen och inte själva verket i sig, även om det givetsvis spelar sin roll.

Jag tycker nog att den här boken både var bättre och sämre än jag trodde. Först och främst var den inte så hemsk som jag förfärade, snarare smått rolig stundtals (lite märkligt, men det var en uppskattad vinkling). Visst fanns det råa partier som jag då fick skumläsa lite. Så det bjöds på givande läsning mellan varven, ganska filmiskt och medryckande. Jag gillade att det fanns en ganska tydlig egen stil, eller åtminstone försök till.

För det kändes som att den (stilen) var lite annorlunda om jag exempelvis ska jämför början och på lite andra håll genom boken, det var bara en känsla jag fick. Och sen dialogerna, jag både gillar att de är klyschiga och följsamma/igenkännande, och ändå inte, eftersom det också blir förväntat och ointressant. Det var något med att jag önskade lite mer djup någonstans, så att jag kunde lära känna dem mer och därmed bry mig lite mer.

Det allra största irritationsmomentet för mig med den här boken är baksidestexten. Jag vet inte vad jag ska säga om det milt sätt, det är så krystat och säger inte ett något. Jag förstår mig verkligen inte på den. Det kanske låter som märklig kritik, men för mig förstärker det att jag inte får ett tydligare grepp om handlingen och vad det hela går ut på.

Avslutningsvis kan jag säga att den här boken var intressant, inte riktigt i mitt tycke, men visst kan jag se att det finns något bakom alltsammans som säkert kan utveckla sig framöver, det var ändå på sina håll underhållande läsning.