torsdag 19 april 2018

Inlandet av Elin Willows

Förlag: Natur och Kultur
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 204

Baksidetext: Kan man börja om var som helst, skapa sig ett nytt liv någon annanstans?
   En ung kvinna från Stockholm fyttar till sin pojkväns hemort, ett litet samhälle i Norrlands inland, Platsen kallad. Men relationen tar slut redan innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb på en mataffär och blir kvar på orten av skäl hon själv inte riktigt begriper. Sakta men säkert arbetar hon sig in i platsen, och låter den arbeta sig in i henne. Det nya samhället har andra, okända koder. Här lämnar man dörren olåst, super på Hotellet på lördagarna, kör bil på isen. Hur blir man en del av något nytt?
   "Inlandet" är en självlysande berättelse om uppbrott och förändring, skriven på avskalad, distinkt prosa. Elin Willows debutroman undersöker vardagens konkreta mekanik, småsamhällesmentaliteten och hur omgivningen kan spegla en människas inre landskap, relationen mellan frihet och ensamhet.

Mina kommentarer:
Det här var ännu en uppskattad historia av det lite kortare slaget. Det var inte många sidor, texten kändes luftig och kapitlen var korta. Det var enkelt att ta till sig, slå sig ner en stund om kvällarna och läsa några sidor, som ofta blev ganska mycket i förhållande till alltsammans. Det var tacksamt.

Men samtidigt som det upplevt som enkelt att läsa är det ändå en hel del som på något vis gömmer sig bland orden. Det kändes som ett litet konststycke. För jag börjar fundera själv i stället om det kanske kan vara något annat som lurar och fastän det egentligen, tror jag, inte händer så värst mycket så finns ett naturligt driv för mig att vilja läsa vidare. Lugnt och stilla. Då och då är det fantastiskt vackra beskrivningar och metaforer som dyker upp, sådär självklart och om man inte är uppmärksam så kanske de går förbi, men jag tyckte de var väldigt fina att läsa. Willows har fångat orden på ett sätt så att det vanliga får en extra glans och ett extra djup. På något sätt känns det som att huvudpersonen har en lite speciell attityd, kanske är det platsen som påverkar. Det sätter sig också i textens känsla, det är lite dystert och kallt samtidigt som det inte heller är deprimerande utan bara accepterande och ro med tillvaron, för jag vill ändå läsa på. Sedan fanns också många delar som jag inte helt ut är insatt i och som var spännande att följa - som det här med den enorma avlägsenheten och den speciella rytmen som förekommer i deras lilla stad mitt ute i ingenstans långt långt uppe i norr.

Så jag tyckte att den här var mysig att läsa. Ändå är jag pyttelite besviken, för jag hade ändå velat ha något mer i slutet, bara något litet som satte sig på något sätt. Nu blev det som att jag fick en inblick och sedan fortsätter alltsammans efter min vistelse, men kan ju vara fint det också i och för sig.

onsdag 18 april 2018

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 281

Baksidetext: Anna Fredriksson har tidigare skrivit tre relationsromaner som vunnit både kritikernas och läsarnas hjärtan. Nu är hon tillbaka med Tisdagsklubben, en berättelse om att befinna sig i övre medelåldern, när man hamnat i invanda relationer som inte så lätt låter sig förändras eller brytas upp. Men det är också en roman om svåra livsval och om att bli galet härligt förälskad – oavsett hur gammal man är.
   Karin tänker inte efter så noga när hon anmäler sig till kvällskursen i asiatisk matlagning varannan tisdag. Hon vet bara att hon behöver bryta den oro och ensamhet som uppstått efter maken Stens stroke. Även om han verkar ha klarat sig utan några fysiska skador är allt förändrat. Han har blivit sluten, vresig och likgiltig inför framtiden.
   Matlagningskursen leds av Henrik, en passionerad och framgångsrik kock, och blir ett andningshål för Karin. Hon lär känna den livsbejakande Monika och de två börjar kalla sig Tisdagsklubben. Karin inser mer och mer att hennes liv inte alls har passerat något bäst före-datum. Monika får saker att hända och förmedlar nya sätt att se på världen och tillvaron. Ingenting är som förut i Karins liv och hon börjar ifrågasätta det hon tidigare trott var sant. Ska hon våga bejaka sina innersta önskningar och sätta sin trygga tillvaro på spel? Eller ska hon acceptera att alla drömmar inte slår in, särskilt inte efter sextio, och i stället vara nöjd med det hon faktiskt har?

Mina kommentarer:
Det här var en ljudbok som fick följa med mig hem en sväng eftersom jag kände igen författaren, om jag inte minns fel så hade jag en bok av henne hemma som väntat så länge. Jag tänkte något i stil med att om den här är bra så kanske tröskeln till den andra boken blir lite mindre.

Så blev det. Jag tyckte Tisdagsklubben här var helt okej. Just nu tycker jag att det är skönt med böcker som inte är så fasligt långa så den här passade utmärkt. Till en början verkade det lite väl alldagligt, men så som det sedan brukar urarta sig så kommer fler aspekter fram med tiden. Jag tyckte det var intressant att ta del av hur det ena oskyldiga gesten leder till det andra handlingen som blir lite mer problematisk. Det fanns något att hämta här även för mig, trots att det till en början verkade lite avlägset, inte minst för åldern på huvudpersonerna.

Karin tyckte jag blev bara mer och mer osjälvisk på ett sätt som verkligen drog ner henne själv, så jag tyckte lite synd om henne och hoppades att hon skulle både våga och vilja kasta sig ut lite. Men det är inte alltid så lätt, och på det sätt som de invanda blir ifrågasatta tyckte jag förgyllde den här ganska så enkla berättelsen och som visade på att det finns nya vägar. Tisdagsklubben var absolut en charmig liten historia tyckte jag!

onsdag 11 april 2018

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini (omläsning)


Här finns min ursprungliga recension av den här boken när jag läste den för drygt 2 år sedan. Nu har jag tagit del av historien igen, den här gången genom en ljudbok.

Kort och gott - jäklar vad bra den är! Om du inte har läst den ännu så gör det på momangen.

Det kändes nästan som om jag upplevde det för första gången igen och kände spänning, förväntning, funderingar och en massa tankar om allt som händer. Tror mycket hängde ihop med att det blev på ett nytt sätt genom röst. Först tyckte jag det var otroligt ovant, men man vänjer sig. Dessutom var uppläsaren otroligt bra med uttalen av de utländska orden så att känslan blev helt rätt, det höjde verkligen.

Hosseini är en fantastisk historieberättare. Det är så starkt. Och från första gången så minns jag ännu hur jag mot slutet var tvungen att stå upp, jag grät floder och torkade ögonen om vartannat och försökte urskilja texten. Hua. Det var så gripande. Böcker alltså! Och nu när jag närmade mig slutet så undrade jag lite vad det var som rörde upp allt. Men så. Ett ord. Och allt forsade igen. Herregud! Och det gjorde så ont i halsen av alla känslor. Hur kan det bli så, så bra, ah!

Men vad gör det så bra? (Utan att avslöja något). Det handlar om en värld och tillvaro som är så olik min egen. Ändå griper den tag. Det är orättvisor både på ett ofattbart plan men också ner till de närmsta relationerna. Om otur. Eller tur. Om att vända saker till något annat och finna ett uns av hopp. Att våga tro och stanna kvar, trots alla grymheter. Det är ett starkt ämne, det görs starkt genom att återkoppla och fånga små meningar som stannar kvar och som talar om karaktärernas kärnfulla världssyn. En enskilt persons egna storm. Och Hosseinis magiska metaforer. Det är så vackert! Det kan tyckas tråkigt men det är en sådan fröjd att höra på. Jag minns en nu - hennes mun gick som en symaskin. Hihi. Framförallt är det resan som är så fantastisk. Med de båda kvinnorna, med dem tillsammans, med deras land och deras tillvaro. Vad som händer med dem, utåt som inåt. Det är oförglömligt. Och omöjligt att inte påverkas av.

Kanske får jag avsluta nu. Men, jag älskar den här berättelsen!

måndag 9 april 2018

Stora små lögner av Liane Moriarty

Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 442

Baksidetext: Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.

Mina kommentarer:
Det här är en av ljudböckerna som jag lyssnade på under tiden som jag renoverade, främst med penseln som verktyg. Det var mysigt och det tror jag också att katten tyckte, för hon kom allt som oftast upp till mig och la sig bredvid datorn när det spelades. Tror hon gillade ljudvågorna eller något, kanske att hålla mig sällskap, eller rent av att storyn var så spännande? ;)

Om jag ska säga ett enda ord om den här boken så är det skvaller. Haha, det är så mycket tjatter och tisslande om områdets alla personer så herregud. Och jag kan tycka sånt är lite smått onödigt att höra på på något vis, men nu var det skojigt att lyssna på. Det blev också så mycket mer än bara lite ytlig skvaller. Jag minns när jag tillslut greppade situationen och från den stunden så blev det rent av pirrigt att lyssna, jag var förväntansfull. Boken var ganska lång men det gjorde mig ingenting, all dramatik kring relationerna var fängslande.

Så till en början kan det vara ytligt och alldagligt men det blev otroligt givande med en anande underton av lite mörker. När de börjar inse att saker och ting kanske kan vara mer än vad som framstår... Jag väljer också att tro att den var perfekt att lyssna på, tonfallen och uttalen gjorde mycket för humorn då. Så det här tycker jag var en helt klart mycket givande bok!

fredag 6 april 2018

En fredag senare

Hej på er!

Det blev ett långt avbrott för mig från bloggen, av några anledningar. Men jag ska försöka skriva några recensioner nu så att jag är tillbaka någorlunda till på måndag. För jag har läst och lyssnat lite ändå även fast jag inte har bloggat, men det kanske blir lite svårt att recensera ordentligt nu när det var ett tag sedan för vissa berättelser. Jag uppdaterade min "läst-2018", men har lite svårt att minnas om det är fler som jag har tagit del av eller inte. Men det får räcka ett tag i varje fall, tror nog jag fick med de flesta.

Jag tycker i varje fall att det är helt underbar ljuvligt att våren äntligen kommer. Det blev som natt och dag (hehe) för mig när ljuset kom tillbaka i mars och jag fick uppleva blå himmel och sol och vilken energi det kan ge under dagen. Det var lite vinterdeppigt för mig ett tag, med kyla och så mycket snö så länge. Även om jag ser mig som en liten norrlänning i grunden och trodde att jag var det så har jag ändå bott i Skåne de senaste tre åren och vant mig vid vintrar där jag kan springa och gå i skogen likväl trots årstid. Det gjorde skillnad nu när jag bor där jag bor (som har samma odlingszon som hemma, kyligt på höjden). På landet dessutom till skillnad från stadens många alternativ på strövtåg. Så det blev mer vinter men kanske också ännu mer uppskattning av värmen nu när den kommer tillslut.

Hur som helst. Med bloggandet har det inte heller varit så skojigt ännu att skriva när vi fortfarande inte är klar med renoveringen av vinden. Vi är förmodligen världens segaste på att fixa i ordning det... suck. Men det är mycket att göra och det måste bli rätt med alla vinklar och skavanker. Det är i varje fall där uppe som jag ska ha mitt skrivbord och blogg-corner ;) så jag hoppas att det blir superkul sen när det blir klart.

Så nu i helgen ska jag bara njuta när den sista snön försvinner, skriva ett par recensioner, läsa lite och lyssna på ljudbok medan jag målar. Just nu är det med en liten pensel utmed kanterna i trappen. Förhoppningsvis köpa lite jord så att jag kan plantera lite grann också. Det blir nog bra det. Ni får ha de så fint! Och jag är ledsen att jag inte ens kikat in på bloggar eller har någon lust att skrolla Instagram ännu... det kommer kanske tillbaka sen :)

torsdag 22 februari 2018

De små tingens gud av Arundhati Roy

Förlag: Bromberg
Utgivningsår: 2007 (1997)
Antal sidor: 332

Baksidestext: Genom de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha skildras den indiska delstaten Keralas historia där släktbråk, kastsystem och politik har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket.
   Men i bakgrunden, alltid närvarande, finns De Små Tingens Gud som skänker stunder av gränslös njutning och närhet.
   Mot en fond av ljuvliga dofter, mustiga färger och förbjudna känslor tecknar Arundhati Roy med säker hand denna levande och gripande släktkrönika.
   De Små Tingens Gud är Arundhati Roys debutroman som 1997 belönades med det prestigefyllda Booker-priset. Den har blivit en modern klassiker.



Mina kommentarer: Det var ganska länge sedan som jag plockade hem den här boken från en liten loppisbutik, men i och med min stora utrensning av böcker förra året så var det här en bok som jag tänkte att jag nog "aldrig" kommer att läsa. Den verkade oerhört svår och skulle förmodligen skjutas fram om och om igen, så jag släppte den. Men nu så dök den upp som ljudbok framför mig på biblioteket så då passade jag på att låna den, det verkade som en bra lösning för visst fanns en nyfikenhet om vad det här är för bok egentligen.

Jag grämer mig fortfarande efter att ha lyssnat på den nu att den verkade så kort, jag förstår det inte. Som jag minns det var den som en vanlig roman med text och sidantalet. Nu var den bara 3 och en halv timme. Kan det stämma? Det borde ju göra det... det här spelar in lite eftersom jag hade svårt att få ett grepp om en sammanhängande historia. Kanske hade jag behövt se texten framför mig ändå. Men jag saknade ett tydligare "det var en gång", en tydlig resa och mål och sådär. Nu är det förstås den här berättelsens egna stil och uttryck men för mig var det lite för diffust att försöka hänga med på. Lite som att det bara hände saker, förvirrande.

Jag kunde dock se, eller höra, att här fanns det otroligt vackra beskrivningar som jag verkligen försökte njuta av, och gjorde många gånger. Jag tror verkligen det hade varit bättre att se texten, som sagt. Det var fint många gånger.

Men det dök också upp vidriga sexuella anspelningar eller uttalanden, för mig var det här oväntat och inte alls i mitt tycke trevligt. Lite plötsligt och knepigt upplevde jag det som. Ja de skulle väl finnas där av sin anledning men oj vad jag rynkade på näsan åt det.

Det känns verkligen som jag är ofärdig med den här historien. Kanske bäst att läsa den i textform. Kanske växer den med tiden. Kanske behövdes en annan tid. Den här boken var antagligen för svår. Men jag är ändå lite nyfiken på att försöka mig på att läsa författarens ganska så färska bok Den yttersta lyckans mysterium. Kanske går det bättre.

söndag 18 februari 2018

Artemis av Andy Weir

Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 352
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Backsidetext: Kan hon rädda civilisationen på månen?
   Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
   För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
   Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.




Mina kommentarer:
Jag var olyckligtvis inte en av dem som läste den hyllade boken The Martian. Det blev så att jag såg filmen med familjen när jag var uppe över julen i stället, vill jag minnas. Jag minns i varje fall att jag tyckte mycket bra om den, det var intressant och väldigt spännande. Så det är klart att jag grämde mig lite över att jag inte fick det som läsupplevelse, men blev så glad och tvekade inte en sekund när jag fick tillfälle att läsa den här boken av samma författare, så spännande!

Nu har jag inte läst The Martian och kan inte jämföra med boken, men utifrån filmen känns de ändå lite annorlunda. Det var just den här överlevnadsbiten som jag gillade med filmen The Martian (min sambo vet att det är ofta ett bra tema när vi försöker hitta gemensamt filmer att se), jag tyckte det verkade så spännande att försöka odla på mars. Och det var kul att se på och följa. I den här boken är det inte riktigt på samma sätt och därför förlorar den mig lite där. Jag brukar inte läsa science fiction och det är kanske där skon klämmer lite. Men jag kan hitta ett intresse ändå, för det var roligt att läsa om hur det skulle kunna vara att leva på månen i och med den otroliga researchen som författaren har lagt bakom allt. Det höjer läsupplevelsen.

Sedan var det den här humoristiska och lite sarkastiska tonen som inte riktigt föll mig i smaken, för mig blev det lite knepigt ibland. Jag fick svårt att få ett grepp i och med det innan, men också lite för att inse allvaret. Jag hade nog lite svårt med huvudpersonen.

Så tyvärr tyckte jag inte att den här boken var någon höjdare, jag kan inte låta bli att jämföra den med The Martian. För mig var det framställningen på något vis som inte riktigt passade, även om jag fann det givande på andra plan i och med den intressanta idén om ett samhälle på månen.