tisdag 2 augusti 2016

La Peregrina av Cecilia Samartin

"Santiago, Santiago,
be för min själ
när jag går längs el camino
så att allting går väl"

Titel: La Peregrina
Författare: Cecilia Samartin
Serie: Peregrinos #2
Genre: Roman
Antal sidor: 489
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: La Pergrina
Översättare: Mia Ruthman
Förlag: Bazar
ISBN: 978-91-7028-352-9
Utgivningsår: 2013 (2011)
Format: Inbunden

Första meningen: Mitt tidigaste minne är att jag ser upp i ett par mörka, gåtfulla ögon.




Handling: Jamilet trodde fortfarande på att señor Peregrino hade älskat Rosa högre än någonting annat i världen. Men samtidigt var hon förvånad över att han visste så lite om henne.

Den unga mexikanskan Jamilet bor i Los Angeles, där hon genom sitt arbete på ett psykiatriskt sjukhus blir god vän med den excentriske señor Peregrino. Med Jamilets hjälp får señor Peregrino tillbaka sin frihet, och han gör henne officiellt till sin arvinge. Men Jamilet kan inte glömma señor Peregrinos berättelse om hur han som ung vandrade den legendariska pilgrimsvägen till Santiago de Compostela och mötte sitt livs kärlek Rosa bara för att förlora henne igen.
   Jamilet känner ett oförklarligt band till Rosa. När hon får veta att både hon och Rosa föddes med samma slags födelsemärke, satsar hon allt på att ta reda på Rosas historia, även om det innebär att hon måste bryta mot lagen och sätta sitt förhållande till señor Peregrino på spel.
   Hennes sökande för henne till Mexiko och Spanien och hon gör upptäckter som är mer fantastiska än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar: Det var inte så länge sedan som jag läste den första boken i serien, Señor Peregrino, och trots mina stora förväntningar så infriades de verkligen. Nu ville jag verkligen veta hur det skulle gå för Jamilet och Señor Peregrino, och inte minst bara för att få läsa lite mer av Samartin.

Jag blev inte det minsta besviken den här gången heller. Jag fullkomligt njuter av att läsa. Det finns allt jag kan kräva - det är vackert och följsamt, så spännande att jag sträckläser och så förmedlas ett djupare budskap. Plus att det är roligt (framförallt när det handlar om Carmen). Jag ler och småskrattar jämt och ständigt, både för att det är lustigt men också för att jag tycker det är så himla bra.

Det gick som felfritt ändå till slutet där något hände som jag blev lite förvirrad över, men jag håller mig till godo för det finns ju ännu mer att ta reda på i den sista och avslutande delen.

Så kort och gott kan jag säga att den här andra delen i Samartins vackra, spännande och mystiska serie är minst lika häpnadsväckande som den första, om inte mer, för jag faller pladask. Om du ännu inte läst dem och är nyfiken så ber jag dig att på momangen läsa dem!

Mitt betyg:

2 kommentarer:

  1. Ojdå, en fullpoängare? Då måste jag ju bara fortsätta läsa serien :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp men det var den så värd! Gud ja det tycker jag verkligen :)

      Radera