tisdag 21 februari 2017

Ödets dotter av Isabel Allende


Titel: Ödets dotter
Författare: Isabel Allende
Serie: -
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 394
Språk: Svenska
Originalspråk: Spanska
Originaltitel: Hija de la fortuna
Översättare: Lena Anér Melin
Förlag: Pan förlag
Utgivningsår: 2001 (1998)
ISBN: 91-7263-155-4
Format: Häftad

Första meningen: Alla människor föds med en eller en annan speciell begåvning, och Eliza Sommers upptäckte tidigt att hon hade två: gott luktsinne och gott minne. 

Handling: Hittebarnet Eliza växer upp i en välbärgad engelsk familj i Chile vid 1800-talets mitt. Som 16-åring förälskar hon sig i den fattiga Joaquin. Kärleken är en galenskap och när Joaquin, lockad av rykten om ofattbara guldfyndigheter, ger sig av till Kalifornien, reser Eliza efter. Båtresan blir en mardröm och väl framme i San Francisco tvingas hon att leva förklädd till pojke. I det nya landet finner hon såväl grymhet som godhet, men framför allt en överväldigande frihet och hon utvecklas från en naiv ung flicka till en mycket ovanlig kvinna.

Min kommentar: I höstas kom jag snabbt över min första bok av Isabel Allende - Andarnas hus. Den tyckte jag var helt fantastisk! Det var framförallt för Allendes berättarröst som jag nu har samlat på mig ett antal fler böcker av henne. Nästa bok som blev läst var den här, Ödets dotter.

Jag kände såklart igen hennes stil och jag njöt av att läsa den. Det är fascinerade på sätt och vis hur texten och upplägget kan tyckas så "grötigt", som jag tidigare uttryckte det, men ändå inte ställa till med några problem i läsupplevelsen. Jag hänger lätt med i Allendes färgrika språk.

Den person som jag finner mest intressant att läsa om är den kinesiska naturläkaren Tao Chi´en. Hur Elizas liv sedan flätas samman med honom var väldigt fint att läsa om.

Allt som allt är den här boken snarlik och bra i sitt sätt precis som Andarnas hus. Men det är något i handlingen som gjorde att den kändes mer diffus. Början var alltför utdragen och det tog ett tag innan det tog fart för mig. Sedan blev jag inte lika dragen och förtrollad som förra gången. Kanske sattes ribban för högt i och med den strålande första boken jag läste av henne. Ödets dotter är helt okej och i grunden fantastiskt berättad, om man ser till de små återkommande delarna. Men som helhet, efter att ha läst ut den, upplevde jag den något svalare.

Mitt betyg:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar