onsdag 31 maj 2017

En egen plats av Robert Goolrick


Handling
Sommaren 1948 kommer en främling till det lilla samhället Brownsburg i USA. Med sig har han två resväskor. Den ena är full av kläder och ett fint parti slaktarknivar. Den andra av pengar. Charlie Beales talanger och belevade sätt gör att han snart blir en uppskattad del av samhällets gemenskap. Den unga pojken Sam blir hans ständige följeslagare. Men en dag möter Charlie den vackra Sylvan och på ett ögonblick förändras allt. Med Sam som vittne inleder de en förbjuden kärlekshistoria.
   Robert Goolrick har skrivit en oförglömlig och suggestiv saga om vettlös kärlek. Hans tidigare roman Trogen hustru sökes har sålt i över en miljon exemplar bara i USA.

Kommentar
Det här var en ganska speciell bok. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka... Först blev jag glatt överraskad. Det var bra skrivet, fint berättat och förväntansfullt. Sedan någon gång började jag tycka lite synd om den lilla pojken som finns i berättelsen. Men jag tänkte att det hör väl historien till och det blir säkert något gott av det tillslut. Men herregisses, det blev bara värre med annat och hur den här historien slutar är jag så mållöst över att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vad tusan var det för mening med det!? Så nej, usch, det dalade och kraschlandade mot slutet vilket gör att typ hela boken blev meningslös för mig. Tänk att det kan bli så! Visste kanske det finns de som ändå kan gilla att läsa den här boken (det var absolut inget fel i språket eller så, det var snarare mycket givande) men för mig blev det väldigt svalt tillslut.

Slutsats och betyg
Inledningsvis var det nästan som om jag hade hittat en dold liten pärla, men handlingen drog iväg och utvecklades till något helt ofattbart ouppskattat för mig mot slutet. Betyg 2.

Heading out to wonderful | Historisk media | 2013 | 304 sidor | 978-91-87263-20-0

tisdag 30 maj 2017

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K Rowling

Handling
For twelve long years, the dread fortress of Azkaban held an infamous prisoner named Sirius Black. Convicted of killing thirteen people with a single curse, he was said to be the heir apparent to the Dark Lord, Voldemort. Now he has escaped, leaving only two clues as to where he might be headed: Harry Potter s defeat of You-Know-Who was Black s downfall as well. And the Azkaban guards heard Black muttering in his sleep, He s at Hogwarts he s at Hogwarts. Harry Potter isn t safe, not even within the walls of his magical school, surrounded by his friends. Because on top of it all, there may be a traitor in their midst.

Kommentar
Det gick lite längre tid än vad jag hade tänkt innan jag fortsatte med den här serien. Jag har en ganska säker gissning att det beror på att jag var lite orolig ifall jag skulle tycka det fanns en viss scen i den här boken som skulle bli extra läskig. Så jag kan börja med att meddela att de inte alls blev sådär obehagligt som jag befarade. Bokform är kanske inte lika starkt, än mindre på engelska.

Däremot tog det väldigt lång tid för mig att komma in i den här boken. Det var inte alls som de två tidigare böckerna, då när det räckte gott med att det inte hände så mycket. Nu tycket jag det bara var segt. Kanske efter mitten någon gång drog det igång och det var spännande fram till slutet.

Jag vet inte om jag kan spoila men nog tror jag att många känner till historien ändå. Det jag främst gillade att läsa om var Hermiones lilla hemlighet och sedan det som växer fram mellan Harry och Black.

Slutsats och betyg:
Något besviken att jag inte kom in i boken på ett långt tag, men sedan blev det lyckligtvis samma njutning som de tv tidigare böckerna. Så den här boken får landa på en 4:a.

Harry Potter #3 | 435 sidor | 2013 (1999) | Scholastic inc. | 978-0-545-58293-3

söndag 28 maj 2017

Bokbloggsjerka 26-29 maj

Annika vill att vi avslutar följande mening: Om jag kunde bjuda mina favoritkaraktärer på middag…

Jag har funderat men ännu inte kommit på något speciellt svar... Jag kan liksom inte komma på några specifika favoritkaraktärer och än mindre en måltid eller något annat runtomkring just nu (speciellt inte efter att nyligen landat efter allt kör kring min mammas 50 års kalas hehe).

Men de som jag kom att tänka på var Nell och Eva i boken In i skogen av Jean Hegland. En ofta nämnd bok här på bloggen så ni kan nog inte undgå att jag gillar den. Men de om några behöver ett ordentligt mål mat! Så jag skulle i så fall köra ut ett ordentligt lass från det som blev över här till dem, självklart, dom stackarna!

onsdag 24 maj 2017

Fantasin till makten! av Ronny Ambjörnsson


Handling
I Fantasin till makten! redogör Ronny Ambjörnsson kunnigt och ingående för några utopier, allt från hoppet om ett paradis eller himmelrike efter döden, till sökandet efter en ursprunglig, oförstörd kontinent, till kampen för ett rättvist samhälle, utan svält och sjukdomar. Men framför allt berättar han om människorna bakom dem. Han ger oss historien om kvinnan som skrev en roman om Jungfrulandet, ett land där endast kvinnor lever, och alkemisten som drömde om att lära sig tillverka guld så att guldet skulle bli värdelöst och det kapitalistiska samhället störta samman. Ambjörnsson berättar också om det svenska försöket att skapa ett utopistiskt samhälle i Sierra Leone, och naturligtvis om den utopi som fått ge namn åt hela företeelsen Thomas Mores Utopia. Resultatet är en svindlande resa genom tid och rum, där drömmar och drömmare avlöser varandra, och som dessutom illustreras med bilder ur originalverken. En bok för historieintresserade, samhällsförbättrare och nutida utopister.

Kommentar
När jag plockade upp den här boken ville jag få lite inspiration och bjudas på en massa spännande fakta. Titeln var ju väldigt härlig! Men den visade sig bli lite för grötig för det syftet. Det blev helt enkelt för tungt för tillfället. Fast samtidigt är boken väldigt ambitiös och innehållsrik. Det finns mycket i den. Stort arbete från författarens håll. Ambjörnsson har skrivit en massa tidigare i ämnet och en hel del annat.

För det var så att jag blev nyfiken på boken just för att författarens verkade kunna det här med skrivande. Jag trodde då att det något tunga ämnet kunde bli lite lättsammare att läsa. Men jag upplever inte alls att författaren anpassade sig därefter. Det var helt enkelt för mycket redogörelser för alla gubbars (typ) liv och händelser än själva bilden av hur deras utopiska idéer skulle urarta sig. Ibland för mixat, alltså svårt att hänga med. Det blev inte så givande som jag önskade. Bara det att jag fick hoppa över många delar.

Så nja, boken var inte riktigt så som jag hoppades på. Samtidigt finns det mycket spännande som jag förmodligen kommer återkomma till framöver. För det går lika bra att läsa om de olika utopierna var för sig (jag hade dock hoppats att det var fler). Den som jag tycker var mest spännande var Jungfrulandet, ett samhälle med bara kvinnor. Tänk hur det skulle vara! Jag blev så nyfiken att jag får ta och läsa vidare i de böcker som nämns. Men jag saknade verkligen en genomgående grön utopi. Hur kunde det inte finnas det? (jag har dock inte läst hundraprocentigt allt så det kanske finns med någonstans där jag missat...).

Slutsats och betyg
Inte riktigt passande för mig vid tillfället. Lite för tung och för få utopier, något tråkigt skrivet. Betyg 2.

Fantasin till makten! Utopiska idéer i västerlandet under fem hundra år
Ordfront förlag | 2004 | 234 sidor | 91-7324-990-4

måndag 22 maj 2017

I det förflutna av Kate Morton


Handling
Edie Burchill och hennes mamma har aldrig stått varandra nära, men ett gammalt brev som varit på villovägar sedan andra världskriget dyker plötsligt upp och väcker starka känslor till liv. Edie får veta att mamman som trettonåring skickades från London till ett slott på landsbygden som krigsbarn. Men vad hände där? Edies nyfikenhet är väckt och eftersom hennes mamma sluter sig som en mussla beger hon sig till det mystiska Milderhurst Castle för att hitta lösningen på sin mors gåta.
   På slottet öppnade sig en ny värld för flickan från London, fylld av litteratur och fantasi. Familjen som bodde där bestod av yngsta dottern Juniper, tvillingarna Persephone och Seraphina samt fadern Raymond Blythe, författare till gotiska romaner. De excentriska systrarna visar sig bo kvar än idag och Edie får kontakt med de gamla damerna. Juniper har inte varit sig lik sedan hon övergavs av sin fästman i ungdomen och tvillingarna har skött henne under större delen av sina liv, innanför slottets isolerande murar.
   Edie börjar förstå vad hennes mamma var med om för så länge sedan, men andra hemligheter finns också gömda på slottet och pockar på hennes uppmärksamhet. Sanningen om vad som egentligen hände i det förflutna har väntat länge nog på att någon ska gräva fram den.
   I det förflutna är en oavbrutet spännande och gripande roman kryddad med gåtor, familjehemligheter, passion och tragiska öden

Kommentar
Det var ganska länge sedan jag läste Den glömda trädgården av samma författare och eftersom jag gillade den så mycket kan jag inte förstå varför det skulle ta sådan tid innan jag läste nästa bok. Speciellt inte när den här boken som jag nu plockade upp gick rakt in i mitt hjärta. Jag älskade att läsa den! Den långa första delen kändes som det bästa jag någonsin läst och jag bubblade av läsglädje över att jag kanske rent av hade funnit en ny favorit.

Men sedan ändrades historien och jag fick om vartannat följa vad som hänt förr i tiden på Milderhurst Castle. Just i början var det inte uppskattat. Jag ville fortsätta vara med Edie. Men med tiden utvecklades det till att bli tvärtom. Då var det tillbakablickarna som var mest givande att läsa. Om jag nu skulle välja. Som helhet var historien så himla spännande att läsa om. Jag kunde knappt slita mig.

Ibland kan det vara irriterande när textmängden är så pass mycket, men i det här fallet kunde jag aldrig klaga. Jag ville bara ha mer och njöt av alla meningar som beskrev historien så väl och berättade så fint om karaktärernas öden. Jag gillade att jag kom närmare och föll lika starkt för alla karaktärerna. Det var en speciell känsla att läs om allt som hände på slottet. Lite kusligt, spännande, romantiskt och ganska tragiskt. Men slutet, hm, inte helt hundra över en viss bit. Men jag får väl ha överseende med att det kanske var det bästa tänkbara ändå.

Slutsats och betyg
En magisk start följt av oemotståndlig fortsättning gör att den här boken verkligen gick hem för mig och får självklart högsta betyg.

The Distant Hours | Forum | 2011 (2010) | 553 sidor | 978-91-37-13577-9

fredag 19 maj 2017

Bokbloggsjerka 19-22 maj

En enkel fråga från Annika den här gången: Vad läser du just nu?

Jag tar mig sakta men säkert igenom Andarnas berg av Gao Xingjian. Någon slags antropologisk/filosofisk upptäcktsresa i Kina. Samtidigt läser jag En egen plats av Robert Goolrick, lite mer lättläst och visst är den bättre än jag trodde eftersom den ändå har väntat länge i hyllan. Men jag läser nog ut den ikväll, så imorgon åtminstone börjar jag på alvernas liv av Muriel Barbery. Den verkar intressant!

torsdag 18 maj 2017

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten


Handling
Du skriver, du har lusten och längtan efter att skriva på riktigt, du vill. Men hur gör man? Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande.
   Bodil Malmsten har skrivit ett stort antal böcker. I Så gör jag: Konsten att skriva delar hon med sig av sin arbetsprocess inklusive den helvetesperiod som ingår. Hon skriver om hur hon kommer fram till tonen och strukturen. Om jobbet med förstameningar. Om varför hon skulle vilja skriva om inledningen till sin första roman och redigera om novellsamlingen Undergångarens sånger.
I boken ingår kapitel om ord, skiljetecken, korrektur, om att sitta rätt, läsa för att lära, dramaturgi. »Ord, meningar, stycken, får aldrig bara bli. Ett tecken på att en bok är en riktig bok är att ingenting av det som står bara får ha råkat bli.«
   Så gör jag: Konsten att skriva är rikt illustrerad i färg och innehåller mängder av praktiska råd för det dagliga skrivarbetet - oavsett om du vill bli författare eller bara lära dig skriva bättre.

Kommentar
Den här boken var väldigt rik på sitt innehåll. Varje liten del som kom upp var som en upptäcktsfärd, aldrig kunde jag veta hur Malmsten skulle berätta om skrivandet, vad hon skulle betona och vad hon skulle skratta åt. Det var väldigt personligt skrivet. Ganska så annorlunda. Jag har inte läst något av Malmsten tidigare men jag blir definitivt sugen på det nu. Hon verkar verkligen kunna sin grej. Men å andra sidan var det inget som klaffade perfekt för min smak, men det var ändå på ett övervägande positivt sätt. Åtminstone inspirerande att få en ny stil presenterad.

Jag gillar att det är korta kapitel, ibland nästan så löjligt korta med bara några meningar att sidorna bara flyger fram. Så det är inget överflödigt här. Allt som står har sin givna plats. Och jag känner att jag har tagit med mig massor. Framförallt det som man ändå alltid påminns om, vilket otroligt arbete och slit det ligger bakom boken. Men det är bara att skriva på, som den skrivande människan man är säger Malmsten.

Det finns så himla mycket i den här boken. Nästan allt. Och så tyckte jag det var extra härligt när det fanns ett sista kapitel med avsnitt som inte kom med. Eftersom en bok aldrig blir färdig. Det går ständigt att fixa med något. Hon var så öppen och härlig, Malmsten. Det var nästan så att jag gillade de bäst. I varje fall lika mycket.

Slutsats och betyg
Personlig, rolig och innehållsrik som både peppar och förbereder mig lite mer inför skrivandet. Betyg 4.

Modernista | 2012 | 304 sidor | 978-91-7499-215-1

tisdag 16 maj 2017

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson


Handling
En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg. Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi. Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid. Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en stark och gripande roman om kärlekens kraft, om de val vi gör i livet, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.

Kommentar
Jag har fått för mig att jag skulle gilla Linda Olssons böcker. Den förra, och första, som jag läste var I skymningen sjunger koltrasten. Titeln är lika fin och mysigt lockande som denna. Men jag blev tyvärr lite besviken över den. Efter ett tag blev det lite för mesigt och jag gick för att tycka att boken var ganska så bra till att bli väldigt skeptisk. Jag ville dock göra ett sista försök med Olssons böcker genom att läsa den här. Men det blev dessvärre nästan samma resultat med denna.

Hennes böcker är fina och rätt så sorgsna, vemodiga och personerna liksom reflekterar över sin situation blandat med några dikter och annat liknande. På sina håll gillar jag det men som helhet blir jag inte särskilt förtjust. Väldigt svårt för mig att sätta fingret på, eftersom jag får för mig att jag skulle gilla dem, och jag gillar dem lite då och då under läsningen, egentligen det mesta, men på något underligt vis fastnar jag inte för dem. Kanske är det bara tillfälligheter också eller att jag har omedvetna förväntningar.

Eller så kanske det är såhär, som jag just funderat över. Jag gillar idéerna, stämningen och hur några ensamma människor möts och öppnar sig för varandra. Men jag tror jag personligen föredrar en smula mer friktion. Lite mer drag. Och det behöver inte handla om något extremt eller externt, kanske bara i berättarstilen. Så nu vet jag det och behöver inte prova fler böcker av Linda Olsson, i varje fall än på ett bra tag om det nu skulle handla om fel tillfälle för mig.

Slutsats och betyg
Tyvärr samma besvikelse som den förra jag läste av författaren. Olsson skriver finstämda berättelser men det är något som gör att jag inte riktigt faller för dem. Betyg 3.

Let me sing you gentle songs | Albert Bonier Förlag | 2005 | 257 sidor | 9789100111021

lördag 13 maj 2017

Bokbloggsjerka 12-15 maj

Så här ser Annikas fråga ut denna gång: Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?

Eftersom det var ganska nyligt som jag läste Walden av Thoreau och gillade den så är det den första som jag kommer att tänka på. Jag tyckte det kändes som något alldeles extra att läsa sådana "gamla ord" som jag 150 år senare kunde känna igen mig i. Thoreaus fina beskrivningar och iakttagelser av skogslivet vid Walden var också underbart att läsa.

Sedan blir jag fundersam. Jag är inte så medveten och uppmärksam på avlidna författare, men känner verkligen att jag vill läsa lite sådana verk också, så om jag får några tips genom denna jerka blir jag glad.

Men den jag kommer att tänkta på är C. S. Lewis som skrev Berättelsen om Narnia. Den gillar jag verkligen! En helt fantastisk värld. För det mesta hör jag meningarna inom mig och känner en alldeles speciell känsla eftersom jag har lyssnat på flera av böckerna. En vacker dag vill jag läsa dem också.

torsdag 11 maj 2017

Självhushållning på Djupadal av Mandelmann


Handling
Självhushållning på Djupadal är Marie och Gustav Mandelmanns egen handbok för alla som drömmer om att odla och ha djur, kanske redan har en gård eller bara lockas av ett liv bortom storskaligheten. Det är på samma gång en personlig betraktelse över djuren och människorna, odlingarna och växthusen, trädgården och markerna och en högst konkret, användbar och faktaspäckad bok - baserad på egna kunskaper och erfarenheter - om allt som finns att göra på en liten gård året runt.

Kommentar
Jag är en av många som såg Mandelmanns gård tidigare i år på tv4 och fullkomligt älskade det. När de sista eftertexterna rullade fram och det plötsligt gick upp för mig att det var slut, inga fler avsnitt, då gnydde jag som en hund. Jag älskade verkligen allt med den där serien, deras liv och deras gård men också hur underbart härliga och varma de verkar vara som människor. Jag ville bara hoppa in genom rutan, till dem. Jag såg det som min tröst att fortsätta hänga med dem genom att läsa deras bok.

Boken är i precis samma anda som jag lärt känna Mandelmann genom rutan. Nu i bokform kan jag bläddra fram och tillbaka hur jag vill och läsa både stort och smått vad jag än känner för. Men jag valde att läsa boken från pärm till pärm.

Jag har länge tänkt att jag ska läsa på mig om odling och sånt eftersom jag själv vill bo på en gård och förse mig så mycket jag förmår av vad den kan ge. Det har dock aldrig blivit av ännu. Kanske för att det känns så långt borta när jag bor i lägenhet. Men nu minsann har det hänt grejjer och det dröjer inte länge innan jag omges av det som jag längtar så innerligt till. Mandelmann har verkligen satt igång processen för mig med mängder av inspiration. Nu när jag är inne i det läser jag och lär mig massor.

Egentligen står allt klart och tydligt i beskrivningen ovan om boken. Det är precis vad den här. Det jag kan tillägga är att jag verkligen gillar den. Strukturen och utseendet liksom den personliga prägeln som de sätter. Rikt illustrerat, pedagogiskt och uppmuntrande. Jag tycker också att vissa småsaker gör det extra roligt och jag fnissar till när de efter ett recept skriver "ring oss om det blir något över". Jag vill bara ta i kast med allt på en gång.

Slutsats och betyg
Jag har inte ord men hela jag beundrar Mandelmann så mycket och jag är så tacksam över vad de förmedlar med inspiration, värme och kunskap, allt på ett så självklart sätt. Fullpott, såklart!

Marie & Gustav Mandelmann | Bonnier Fakta | 2013 | 272 sidor | 978-91-7424-202-7

tisdag 9 maj 2017

Röd lilja av Nora Roberts


Handling
Hayley tänker inte riskera allt hon älskar. Hon älskar sin lilla dotter Lily, sitt jobb på Harpers Handelsträdgård och sina nära väninnor Roz och Stella. Hon älskar också sin speciella vänskap med Harper, Roz äldsta son. Hon tänker inte riskera allt det här för en förälskelse.
   Men det finns något mycket värre som kommer att störa Hayley. Den osaliga kvinnliga ande som hemsökt godset sedan slutet på 1890-talet beter sig alltmer opålitligt och våldsamt. Och hon har bestämt sig för att tränga in i Hayleys sinne för att få som hon vill.
   Kommer de tre kvinnorna någonsin få sinnesro på gården? I tredje delen Röd lilja avslutar Nora Roberts trädgårdstrilogi med ett härligt tempo och mycket romantik.

Kommentar
I den här sista boken i trilogin om kvinnorna som hamnar på handelsträdgården I det Gröna handlade det om Hayley och henne tyckte jag nog att det var roligast att följa. Förmodligen för att hon är närmare mig i ålder. Ung och charmig, hon vet vad hon vill men är ändå känslig. Allt var frid och fröjd framåt mitten någon gång, men sedan tyckte jag att hon blev lite besvärande. Hon fick ett sådant humör som inte var lika uppskattat för mig att läsa om (visserligen hade det sin förklaring lite grann). Hon är kanske sådan som person, att humöret kan skifta lite och det kan man väl känna igen sig lite i, men något fick mig att ta lite avstånd från henne då.

Jag hade glömt både hur mycket romantik det var (inte fel i det dock, snarare ett härligt inslag mot allt det andra jag läser), men också hur det här Harperbruden, spöket, hur skrämmande det var. Jag blev lite smårädd och undrade hur långt hon skulle gå egentligen. Å andra sidan är jag så lättskrämd.

Sedan för att det här är en trilogi med lite uppbyggande kring olika personer och mystiken kring det här spöket, så tyckte jag att det blev en på tok för snabb upplösning mot slutet. Just vid mitten var det lite segt, men sedan gick det för fort i stället. Så det var jag lite besviken över.

Annars har de här tre böckerna varit trevliga att läsa, lite småmysiga med romantik och på en härlig plats vid en Handelsträdgård. Jag har också gillat att läsa om personerna där, de verkar så egna, och Roz är verkligen rättfram och härlig på sitt sätt.

Slutsats och betyg
Lika lättsam och mysig att läsa som de andra böckerna, kanske en smula extra roligt att följa Hayley. Dock är jag inte lika nöjd med främst det snabba avslutet på trilogin. Betyg 3.

I det Gröna #3 | Romantik | Albert Bonnier Förlag | 2010 | 323 sidor | 9789100124649

söndag 7 maj 2017

Bokbloggsjerka 5-8 maj

Jag hade tänkt svara på jerkan mycket tidigare, men sedan fick jag så bråttom att sticka ut och samla på mig allt som slår ut nu i en rasande takt i skogarna. Det är jag och humlorna ;) Men nu ska jag svara på den roliga frågan som Annika ställer: Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst. Kort sagt, beskriv något som är känslomässigt memorerbart.


Jag får ta det allra senaste som ligger närmast till hands. Det är en rolig och glädjefylld scen från boken I det förflutna av Kate Morton. Så kortfattat jag bara kan, men bäst blir det förstås att läsa från boken.

Huvudpersonen Edie älskar böcker och framförallt en viss bok. När hennes pappa är sängliggande så börjar de prata om den och av hans ointresse för böcker överhuvudtaget är Edie extra försiktig med vad hon svarar så att inte deras samtal skräms iväg. Hon säger bland annat att boken handlar om en mörk och dyster hemlighet som lurar bakom fasaden i slottet. Pappan får faktiskt fram ett leende, mörk och dyster frågar han. Jodå, säger Edie och poängterar extra noga att det är en kolossalt spännande bok varpå pappan frågar vad den går ut på. Hemligheten, vad handlar den om? Nej men det kan Edie förstås inte avslöja bara sådär, men han får gärna läsa den om han vill. En lång tystnad följer då de både försöker övervinna den andres tålamod. Tillslut erbjuder sig Edie att läsa boken för honom. Efterhand förstod hennes pappa inte hur en påhittad historia kunde intressera honom så mycket, den måste bygga på en verklig händelse! Nejdå försäkrar hon, författaren har hittat på allt själv. Men den är så levande!

Lika inlevelsefullt för mig som ler stort åt det charmiga och njuter av allt det andra i boken för den delen också! Den är så levande! :)

onsdag 3 maj 2017

Walden av Henry David Thoreau


Handling
När jag skrev följande sidor, eller snarare den största delen av dem, levde jag ensam, i skogarna, mer än en kilometer från närmaste granne, i ett hus som jag själv hade byggt vid strandkanten till skogstjärnen Walden, i Concord, Massachusetts, och jag förtjänade mitt levebröd med inget annat än mina egna händer. Jag levde där i två år och två månader. För tillfället är jag åter gäst hos civilisationen.
   År 1845 byggde sig Thoreau en stuga vid tjärnen Walden nära Concord i Massachusetts. Han levde där nära naturen i över två år och hade under tiden få kontakter med civilisationen. Skildringen av det enkla och oberoende livet i skogarna är ett gott exempel på hans kritik mot det framväxande moderna samhällets avigsidor. Thoreaus egensinniga tänkande har påverkat miljoner människor världen över.

Kommentar
Den här boken har jag velat läsa otroligt länge. Jag är så lockad av den, kanske mest för att jag vill göra som Thoreau själv, bara dra till skogs och bo enkelt nära naturen...

När jag började läsa var det nästan så att jag fick rysningar. Det var så häftigt att läsa en människas ord som han satt och skrev för 150 år sedan. För Thoureau skriver mycket personligt. Tiden är så långt borta. Men samtidigt så nära. För jag kunde verkligen känna igen mig i det som han skriver om, hur han tänker och ser på tillvaron. Vad han är kritiskt mot. Samtidigt var det där bara början, och om han bekymrade sig redan då, tänk om han bara hade vetat hur knasigt det skulle komma att bli i världen.

Jag har hört att många ser Walden som en slags bibel och vänder sig till den som tröst och något slags ideal. Men jag tycker inte att den var så pass bra. Den här versionen av boken är allt som originalverket bestod av och det uppskattade jag att läsa. Men då tillkom också mycket som var inte fullt lika intressant för mig att ta del av. Det första kapitel är markant tydligt det mest omfattande och utgör en fjärdedel av hela boken. Där berättar Thoreau lite allmänt och introducerande om sitt projekt. Visst fanns mycket spännande att ta del av där. Men just uträkningar känns inte så lockande för mig, idag. Det är ändå roligt att de finns med och att han faktiskt dokumenterade allt så väl. Jag blev också förvånad att han tycktes ha så mycket besökare och kontakt med omvärlden. Det verkade nästan vara mer än i själva staden. Folk var nyfikna på honom. Men också skeptiska till vad han egentligen höll på med. Men då gillade jag hans självklara argument att göra något annorlunda än det givna. Att han faktiskt såg galenskapet med stadsfolket. (Återigen, hur är det inte nuförtiden då?)

Det som jag framför allt gillade att läsa var när Thoreau sedan berättar om hans liv vid Walden. Då ville jag bara sänka läshastigheten och njuta. Han beskriver det så fint, naturen, djuren, omgivningen och han själv i det. Han gör noga iakttagelser av det som sker och sätter det i sina sammanhang. Han filosoferar mycket och skriver dikter som jag får ta del av. En som jag tyckte var väldigt fin var denna:
Det är en dröm jag har
Att vid Walden få bli kvar
Ingen menings vackra skrud
För mig nånsin närmre Gud.
Jag är dess steniga strand
Och brisen över sjön ibland
Och hela min kupade hand
Täcks av Waldens vatten och sand
Och där den största djupet har
Lever minnet allra djupast kvar.
sidan 236.
Slutsats och betyg
Vissa bitar med Walden är helt magiska och allt som allt gillar jag den verkligen. Däremot fanns det också bitar som jag inte riktigt gillade så därför får Walden betyg 4 av mig.

Natur och Kultur421 sidor | 2006 (1854) | 978-91-27-11361-9

tisdag 2 maj 2017

Top Ten Tuesday


Nu ska jag vara med i Top Ten Tuesday - det var inte igår precis. Men när den här veckans tema handlar om omslag ville jag verkligen inte missa tillfället. Inte för att jag hade några idéer om vad jag skulle lista för något, eftersom temat var fritt att spåna själva. Först tänkte jag välja några superfina omslag som ännu väntar på att bli lästa från hyllan, men så hittade jag inte så många. Så då fick jag ta och lista böcker som jag redan har läst. Böcker som jag tycker har superfina omslag och där även insidan var lika fin (bra). Detta med riktigt höga krav såklart. För det fanns såklart böcker som var finare, men inte lika bra, liksom bättre böcker, men inte lika fina. Ni fattar.

Här är min lista över böcker som jag tycker är fasligt vacker både till det yttre och till det inre. 




Jag har faktiskt försökt mig på att lista de här böckerna med så fina omslag efter en riktig topplista, att den översta alltså är helt fantastisk och att den sista är desto mindre, men inte alls dålig för det eftersom den lyckades kvala in över huvud taget. Och jag vet, det blev inte riktigt 10 stycken, men jag hade som sagt höga krav :)

Min favorit är alltså In i skogen av Jean Hegland. Omslaget är så vacker i sin enkelhet, jag älskar titeln och temat i boken och såklart tyckte jag att den var helt fantastisk att läsa!

måndag 1 maj 2017

Fatimas hand av Ildefonso Falcones


Handling
Andalusien 1568. Efter att i åttahundra år ha härskat över södra Spanien är muslimerna nu utsatta för ständiga förföljelser och förödmjukelser. De reser sig i en desperat, väpnad kamp mot den spanska kungamakten. En av dem som dras in de våldsamma striderna är mulåsnedrivaren och hästskötaren Hernando, son till en muslimsk kvinna och en kristen präst. Han får uppleva brutaliteten och grymheten från båda sidor. Men han möter också kärleken – hos den unga, modiga Fatima. Och trots sitt enkla ursprung ska Hernando komma att spela en avgörande roll i den muslimska kampen för överlevnad i denna värld av blodiga religiösa motsättningar...
   Fatimas hand är en storslagen historisk äventyrsroman om kärlek och hat, om förlorade illusioner och kampen för ett värdigt liv.

Kommentar
Jag har läst Katedralen vid havet av samma författare och tyckte att den var bra. Men jag brukar sällan ångra eller känna att jag vill ändra det betyg som jag ger en bok, men det var en bok som jag faktiskt skulle vilja ändra. Inte för att jag gjorde det. Den borde ha fått en trea i stället av mig, just för att den var lite för lång tyckte jag och dessutom var jag inte så pass tilltalad av den.

Den här boken då, hur lång är inte den? Över 900 sidor! Den är så enorm att det är otympligt att läsa. Jag må säga att jag är rätt så nöjd över att jag lyckades läsa hela (av ren tjurighet förmodligen)... Jag är inte bara besvärad över antalet sidor, jag är också kritisk till det. Visst kan det ha sin tjusning att få dyka ner ordentligt. Men den här boken hade kunnat halverats för att få fram sitt budskap bättre. Och till fler. Det är väl det som är syftet? För att uppmärksamma att det var 400 år sedan som muslimerna landsförvisades från Spanien. Hade boken varit mer kompakt så hade det också blivit mer gripande och minnesvärt det som skedde.

För jag gillar faktiskt den här boken mer än den förra av Falcones. Det som boken vill berätta om är väldigt intressant att ta del av och så klart också en viktig historia att berätta. Bakom alla sidor rymmer väldigt mycket research. Fram till strax innan mitten läste jag med god mod. Det var spännande det som hände och det var fyllt med kultur och historia som var otroligt målande och givande att ta del av.

Sedan falnade mitt intresse något. Det blev alltför utdraget och i och med det så kunde jag inte längre känna samma fascination över allt som målades upp. En annan sak som jag blev medveten om var att den här boken hade några liknande teman i handlingen som Katedralen vid havet hade. Lite, lite tråkigt måste jag säga.

Det fanns många scener och händelser som jag gillade att läsa och egentligen är allt bra tycket jag. Men jag ser det som sagt fullt möjligt att den hade kunnat halverats för att bli ännu bättre. I efterhand har den ändå satt ett litet avtryck för det svåra i att få olika religioner att samexistera. Många svåra val, orättvisor, oförglömlig kärlek och det obegränsade hopp som människan besitter.

Slutsats och betyg
Det väger ungefär lika tungt att jag är kritisk till den enorma textmängden som att jag tycker boken var givande att läsa rent innehållsmässigt och för det viktiga budskapet. Fatimas hand får betyg 3 av mig.

La mano de Fátima | Historisk roman | 2009 Albert Bonnier Förlag | 919 sidor | 978-91-0-012458-8