måndag 16 oktober 2017

1Q84 av Haruki Murakami

Serie: #1
Antal sidor: 451
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2011 (2010)

Baksidetext: Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt.

Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning.

På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

Mina kommentarer:
Jag har gillat de tidigare böckerna som jag har läst av Murakami. Jag trodde att det var fler, men det är nog bara två stycken - Norwegian wood och Kafka på stranden - och dem gillade jag väldigt mycket. Allra främst för att de hade en sådan oerhörd mystik och för mig som läsare var det lätt att fastna och vilja läsa vidare. Så därför känns det nu så himla tråkigt att den här boken inte gick hem hos mig, alls. Det är väl både skönt och inte att den här första boken i serien redan nu fick det klart för mig.

Det började ju bra och förhoppningsfullt, men sedan var det som att allt slogs runt och jag förstod ingenting. Som ett stort frågetecken var jag (genom hela boken sen), vilket kanske också är poängen... framförallt kring Aomame. De bitarna som handlade om Tengo var för det mesta genom hela boken ändå okej och intressant för mig, även om det också drogs med i besvikelsen (där det inte utvecklade sig så starkt som jag önskade eller hoppades, även om det i och för sig är en serie det här).

Men det är det här med Aomames delar som jag bara avskys av. För mycket snusk och äckel för mig, det var inte ens kul (så som jag kan säga när det bara inte faller mig i smaken). Det har väl varit en del sådant i de tidigare böckerna som jag läst av Murakami, men då bara någon scen eller två som jag kan hantera och ha lite överseende med för allt det spännande som annars förekommer. Men nu var det inte riktigt så. Jag tyckte också att det i det stora hela inte heller var tillräckligt dramaturgiskt, det var för händelselöst och ensidigt för mig (vilket kanske kan kopplas ihop med allt som jag ändå var lite missnöjd över).

Det är som sagt väldigt synd att det blev såhär. Den här mystiken som böckerna i serien verkar ska bygga på kan jag förstå och komma att gilla, men inte nu när de verkar vara så som jag tror att det är, eller får en känsla eller föraning av att det är. Eller bara - det som jag har läst i den här boken var inget som tilltalade mig och jag tror jag slutar där, min poäng är nog framlagd...

2 kommentarer:

  1. Jag har bara läst Kafka på stranden men den tyckte jag verkligen om! Har de här böckerna i hyllan så ska bli spännande att se om jag håller med dig när jag väl kommer till dem :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas ju såklart att det blir något bättre för dig :) Murakami är ju bra tycker jag annars!
      Kom på sen att jag ju också läst hans bok med prat om löpning ;)

      Radera